Jag har lust att tända eld på nåt för att se det brinna. Eller nä, inte så värst egentligen när jag känner efter.

I min “galna ungdom” snodde jag och en kompis en gång vantar från Statoilmacken, och sen gick vi och brände dom och dansade och sjöng. Ganska fjortis? Men vi hade kul. När man är lika gammal som vi var då, så har man svårt att se handlingens konsekvens. Fast vi visste redan innan vi tände på vantarna att de skulle brinna upp. Vi var väl ovanligt välutvecklade.

Faktiskt så upptäcker jag ibland att min hjärna nog fortfarande är under utveckling. Men det kanske är ett gott tecken? Än har man mycket att lära om livets rönnbär.

The great famous burning cunt from The Lord Of The Rings.